Nothing, Nothing, Nothing....

Nothingness ….ordet ramlar över mig med kraft en morgon när jag mediterar.

Jag tycker om det. Det är mjukt och öppet och tillåtande.

Ändå är det en av de sfärer i mitt liv jag fortfarande närmar mig med viss tveksamhet, mitt uppe i livets aktiviteter som jag ofta är. Vad finns det ens för ord att benämna det med? Det är ordlöst i sin essens, hisnande oändligt i sin doft och flyktigt men genomgripande i sin karaktär.

Jag vet att det alltid väntar på mig. Ständigt. Tålmodigt. Stilla. I stunder och perioder har jag stannat kvar i tomheten och låtit mig stillas inuti. Låtit allt släppa taget om mig. Tankar, planer, vardagsambitioner, drömmar, oro, skuggor och göranden. I hisnande moment där jag känner den oändliga höjden och djupet som ett. Men inte alltid låter jag mig falla helt igenom. Trots att jag vet, att den rymmer allt jag behöver och någonsin längtat efter. Att Nuet, Dået och Evigheten bor där, liksom alla svar som min själ längtar efter.

Varför vänder jag mig inte alltid om, och möter den. Idag? Igår? Imorgon? När som helst? Varför gör så många av oss inte det? Möter Tomheten. Umgås intimt i den sfären som inte redan är fylld av tjattret, de färdiga budskapen, koncepten, värderingarna, alla borden och det eviga strävandet?

Den sfär där det Gudomliga så äntligen kan få utrymmet att tala. Där Universums visdom, som du och jag är en unik skärva av, kan få tala klarspråk. Om det som är Sant för oss. Vilka vi verkligen är. Vad som egentligen är värt att lägga sin tid på. Vad som längtas efter. Vilka lärdomar vi behöver dra. Vad vi ska ge av oss själva till vår omvärld. Det som inga webinars, youtubeklipp eller facebookinlägg kan integrera i oss.

Det, som gäller mig och Livet.

Inifrån och ut.